Åtta- och nioåriga pojkar. Lagkamrater, skolkamrater och kompisar. Barn som spelar fotboll för gemenskapen, glädjen och kärleken till sporten.

Men vad händer när en vuxen bestämmer att vissa av dem är tillräckligt bra för att få följa med till ett nytt lag – och andra inte?

En tränare, som bakom ryggen på alla, eller nästan alla i alla fall, planerat att starta ett nytt lag i en annan förening. Där man handplockat de barn man vill ha med sig till det nya laget. Där resten av barnen står utanför.

Föreningen har gjort det de kan för att hantera situationen så gott det går. Men kvar, där står barnen som inte blev utvalda.

För de utvalda barnen blir det en förväntan, ett nytt lag, en ny gemenskap. För de andra barnen blir budskapet: ni får inte följa med.

Självklart ska barn kunna utvecklas och ha olika ambitionsnivåer. Men det måste kunna ske öppet och respektfullt.

Att i hemlighet handplocka åtta- och nioåringar riskerar att skapa splittring bland barn som går i samma skolor och även möts i andra sammanhang.

Barnidrott borde handla om trygghet, gemenskap och lust att fortsätta idrotta. Du behöver inte vara bäst för att få vara med.

Hur skulle det se ut om lärare i skolan valde att hantera situationer på samma sätt, om de hade möjlighet att välja ut vilka elever de skulle lära? Det skulle skapa ramaskri.

Vi vuxna behöver sätta barnens bästa före våra egna ambitioner.

Är det verkligen så här vi vill att barnidrotten ska fungera?

En fotbollsförälder