Birgitta var vår första tyskalärare i årskurs sju på Fryxellska skolan, Västerås ht -87.

Den första lektionen inledde hon raskt med tysk grammatik genom att säga:

– Ich heisse Birgitta. Wie heisst du? Hon tittade på oss och ville att vi skulle svara henne.

På tyska. Direkt.

Vi satt blickstilla, ganska tagna. När ingen svarade, upprepade hon sin mening och undrade sedan varför ingen svarade henne? Det är ju så enkelt! utbrast hon. Och så skrev hon böjningarna för verbet heissen på tavlan samt att vi skulle tilltala henne Frau Wejryd.

Efter denna början var det alltid lugnt i klassen på hennes lektioner.

Tempot var högt. Ett kapitel/vecka med skriftliga och muntliga förhör. Alltid. Alla genomgångar, allt, på tyska. Vi översköljdes, badade i tyska språket, så långt som möjligt. Belöningen kom i slutet av terminen. Kursboken var färdig redan i början av maj (!) och då fick vi välja vad vi ville göra. Så roligt!

Som god pedagog förstod hon att kombinera våra styrkor. Vi sjöng till exempel tyska sånger med dativprepositioner som refräng (vi gick i musikklass), jag kan ännu sjunga de tyska dativprepositionerna. Vi spelade sifferbingo med tyska siffror med skolans suddgummin som vinst. Vi älskade det sista och blev bra på tyska siffror på köpet.

Ett annat minne är när det kom in en geting i klassrummet. Raskt och resolut tog Birgitta av sig sin ena sko och drämde till getingen på fönstret. Vi häpnade. Skulle fönstret hålla? Birgitta förklarade att i hennes förra klass fanns en elev som var kraftigt allergisk mot getingar. Fönstret höll och getingen var ett minne blott.

Med stor kunskap och effektivitet, men framförallt glädje förmedlade hon tyska språkets grunder så att jag ännu idag, snart 40 år senare, har en användbar tyska.

I tacksamhet och glädje.

Maria Dahlin (Lindén)
elev Fryxellska skolan