I Västerås stad räcker det inte att föräldrar konstaterat att deras barn mår bättre av laktosfri kost. Då kräver kommunen läkarintyg. Men om en familj av religiösa eller kulturella skäl väljer bort exempelvis fläskkött behövs ingen motsvarande utredning.

Hur blev det rimligt att ett barns välbefinnande måste styrkas medicinskt, medan andra kostval accepteras utan motsvarande krav?

I vår familj har vi valt att utesluta laktos. Beslutet grundar sig på en enkel erfarenhet: vi mår bättre. När laktosen försvann minskade magbesvären. Vi ser hur vårt barn mår och har konstaterat en tydlig förbättring.

Man skulle kunna tro att detta vore tillräckligt för att skolan skulle erbjuda laktosfri kost. Men inte i Västerås.

När jag ansökte fick jag följande besked från kommunen:

”Det behövs ett läkarintyg för att det ska räknas som specialkost. Annars så är det önskekost och det har vi inte.”

Smaka på formuleringen. Ett barn som får magbesvär och mår bättre utan laktos anses alltså inte ha ett tillräckligt styrkt behov. Först när sjukvården kopplats in och ett intyg presenterats accepterar kommunen behovet som specialkost. Annars betraktas det som ett önskemål.

Samtidigt gäller andra rutiner för andra kostval. Enligt Västerås stads egen information behöver den som önskar vegetarisk kost eller mat utan fläskkött endast kontakta barnets pedagog. Något läkarintyg krävs inte. Detta är en principiellt orimlig ordning.

Jag ifrågasätter inte att skolan erbjuder alternativ av religiösa eller kulturella skäl. Tvärtom är det rimligt att respektera människors övertygelser. Men varför visas inte samma respekt för familjer som anpassat kosten för att barnet faktiskt ska må bättre?

Varför väger en religiös eller kulturell övertygelse tillräckligt tungt för att påverka skolmåltiden, medan föräldrarnas konkreta erfarenheter av barnets magbesvär inte gör det?

Som vårdnadshavare ansvarar vi dagligen för våra barns hälsa, kost, trygghet och utveckling. Vi förväntas fatta beslut utifrån deras individuella behov. Men när dessa beslut ska omsättas i skolans vardag tycks vår bedömningsförmåga plötsligt sakna värde.

Visst kan medicinska utredningar behövas för att utesluta bakomliggande sjukdomar. Men det är skillnad mellan att rekommendera en utredning och att kräva läkarintyg för att barnet ska få en fungerande skollunch.

Det finns heller inget uttryckligt generellt krav i skolbestämmelserna på läkarintyg för specialkost. Medicinskt underlag kan vara motiverat i vissa situationer, men kommunens krav är inte någon självklar följd av skollagen.

Vi måste också fråga oss om detta är rimlig resursanvändning. Ska familjer behöva boka läkarbesök och belasta sjukvården för att styrka att barnet mår bättre av en kostförändring som redan fungerar hemma? Är detta verkligen rätt prioritering när vårdköerna är långa och resurserna begränsade?

Självklart ska barn med misstänkta sjukdomar få nödvändig vård. Men det borde vara medicinska behov, inte kommunal byråkrati, som avgör när sjukvården behöver kopplas in.

Västerås stad har skapat en ordning där olika familjebeslut möts av olika grad av tillit. Vissa kostval accepteras genom ett enkelt meddelande. Andra kräver medicinsk bevisning, trots att barnets faktiska välbefinnande motiverar anpassningen.

Kommunen borde därför se över sina rutiner. Enklare kostanpassningar, exempelvis laktosreducerad kost, bör kunna erbjudas utifrån vårdnadshavarens uppgifter utan rutinmässiga läkarintyg.

Det handlar inte om att föräldrar ska få beställa vilken mat som helst. Det handlar om proportionalitet, sunt förnuft, likvärdigt bemötande och respekt för föräldraansvaret.

En kommun som utan medicinska intyg tillmötesgår religiösa och kulturella kostval borde kunna visa samma pragmatism när ett barn får ont i magen av maten.

Barnets bästa måste väga tyngre än kommunens administrativa kategorier. Det borde vara självklart även i Västerås.

En förälder med mag-känsla