Det politiska förtroendet är en av demokratins viktigaste grundpelare. Det gäller inte minst när personer ska utses till ledande uppdrag i kommunens nämnder och styrelser.

En ordförande ska kunna leda sammanträden, skapa ordning, bidra till ett konstruktivt politiskt klimat och företräda verksamheten med trovärdighet.

Majoriteten har naturligtvis rätten att utse vem de vill, och till vilka poster de vill. Att en nominering är politiskt möjlig betyder dock inte automatiskt att den är lämplig.

Sigge Synnergård är politisk vilde och det har framförts kritik mot hans agerande i kommunfullmäktige och bygg- och miljönämnden från olika politiska håll. Därför är det svårt att förstå att majoriteten ändå vill utse honom till ordförande i bygg- och miljönämnden.

När en person, som nyligen lämnat sitt parti och möter kritiska röster, utses till ordförande, måste majoriteten kunna förklara varför just denna person anses vara lämplig för ett uppdrag som kräver ledarskap, förtroende och förmåga att samla nämnden kring dess uppgifter, även när de politiska åsikterna går isär.

Hur ska ett konstruktivt samarbete fungera i praktiken när förtroendet för den tilltänkta ordföranden redan från början är ifrågasatt?

Vilket budskap skickar majoriteten i Hallstahammar genom att, som enda kommun i Sverige, utse en politisk vilde till ordförande i en kommunal nämnd?

René Nispeling

Liberalerna

Carina Byhlin

Kristdemokraterna

Joakim Fredriksson

Moderaterna

Carolyn Karlsson

Sverigedemokraterna