Så har Sverige då gått till val. Ett val som både den Rödgröna och Blågula sidan marknadsfört som ett ödesval.

Så här precis efter valet tyder mycket på en vinst, om än knapp för den Rödgröna sidan med kanske så lite som ett ynka mandat. Hur sedan den Rödgröna sidan med en uppsjö röda linjer mellan partierna, till slut ska kunna forma ett regeringsalternativ, torde vara en betydligt mer komplicerad fråga.

Vänsterpartiet utmålas gärna av valexperter till valets stora vinnare (+1,5 procent) och det torde vara riktigt om man bara ser till V:s valresultat i förhållande till förra valet, men om man väger in Liberalernas (L) urusla väljarstöd tio dagar före valet på 1,9 procent och resultatet på 5,4 procent (+3,5 procent) av väljarkåren i detta val så får man onekligen se L som valets obestridda vinnare – trots att det främst skett med stödröster på andra borgerliga partiers bekostnad.

Valets tydligt stora förlorare individuellt är Socialdemokraterna (S) och Sverigedemokraterna (SD).

S har uppenbarligen förlorat både i Norrland men också i tidigare starka fästen i utanförskapsområden där man förlorat till Vänsterpartiet (V) som i vissa områden får över 25 procent av rösterna. Det tappet torde höra samman med S numera betydligt striktare migrationspolitik och V vinner på mer förmånliga bidragsreformer som gynnar låginkomsttagare och arbetslösa i dessa områden.

Både S och V har i dessa utanförskapsområden dessutom kampanjat på de språk som pratas i dessa områden.

Att SD förlorar röster främst i sina starka fästen i Skåne är lite mer svårförståeligt. Under de senaste fyra åren har oppositionen och media gjort gällande att det är SD:s politik som styrt Tidöregeringens politik – en regering där SD inte ens ingår – med argumentet att Tidöregeringen är helt beroende av SD:s mandat i regeringsfrågor.

Om nu Tidöregeringen i så hög grad som oppositionen och media gjort gällande, fört en SD-politik, så måste man fråga sig varför SD kraftigt tappar väljare medan samtliga regeringspartier i Tidöregeringen ökar sina andelar av väljarkåren. Den ökningen måste onekligen baseras på väljarnas godkännande av SD-politiken.

Svaret kan kanske ligga i att många borgerliga väljare i förra valet lade sin röst på SD just för att tvinga övriga högerpartier att driva en mera SD-inriktad politik i främst invandrings och kriminalpolitiken och när nu de parametrarna är på väg att uppfyllas så har väljarna gått tillbaka till sina ursprungliga partier.

Samtidigt kan mycket väl SD fått klä skott för alla de omtalade och enligt många, orättvisa tonårsutvisningarna och en stram invandringspolitik som påstås utvisa skötsamma invandrare som jobbar och betalar skatt i Sverige. Detta trots att grunden för dessa utvisningar dels är ett regelverk som kom till under Socialdemokraternas sista regeringsperiod och att de som utvisas fått upprepade utvisningsbeslut de senaste åren – något medias snyfthistorier sällan berättar om.

Att SD för första gången tappar i ett riksdagsval kanske ska ses som en indikation på att SD gör sig bäst som ett oppositionsparti och inte som en del av ett regeringsunderlag.

Leif Kullberg