Leif Kullberg har gjort den ideella kvinnorörelsen till syndabock för hedersförtrycket och könsstympningen i Sverige. Det är inte bara osakligt. Det är ett farligt missförstånd av hur en rättsstat fungerar.

Kullberg har fel på tre avgörande punkter:

1. Statistik är inte brottsfall. Socialstyrelsens siffra på 68 000 är en demografisk uppskattning av hur många kvinnor i Sverige som kan ha utsatts – i de allra flesta fall i ursprungslandet innan de kom hit. Det är ingen lista på 68 000 pågående brott som jourerna blundar för.

2. Jourer är inte poliser. Det är staten, polisen, socialtjänsten och åklagarna som har det formella ansvaret och de lagliga verktygen att utreda brott och använda tvångsmedel. Att kräva att ideella stödorganisationer som ROKS, Unizon, GAPF och TRIS ska stoppa brotten är som att anklaga Röda Korset för att det blir krig.

3. Lagen finns redan. Personal inom skola, vård och socialtjänst har redan en absolut anmälningsplikt enligt 14 kap. 1 § socialtjänstlagen. Vid minsta misstanke om att ett barn far illa ska det anmälas. Sekretessen är redan bruten i lagen. Som specialpedagog vet jag vad anmälningsplikten innebär i praktiken. Den tillämpas varje dag.

Kullbergs eget svar är enligt hans egen text ”skolsköterskors tvingande rapportering och anmälan” och att ”barnens påstådda integritet” inte ska få stå i vägen. Han förklarar aldrig hur ett sådant tvång ska genomföras utan att grovt kränka unga tjejers integritet och bryta mot svensk grundlag, Europakonventionen och Barnkonventionen. Det är inte en lösning. Det är ett rättsövergrepp.

När civilsamhället organiserar sig smart – där vissa jourer tar samtal från våldsutsatta dygnet runt medan paraplyorganisationer driver opinion – kallar Kullberg det för ”en skam”. Det kallas arbetsfördelning och spetskompetens. Att han inte förstår det säger allt om hans okunskap om fältet han kritiserar.

Att använda utsatta tjejers lidande som slagträ mot svensk jämställdhetsrörelse hjälper inte en enda kvinna. Kullberg borde sluta rikta sin ilska mot de som gör jobbet på nätterna och börja ställa sina krav där de hör hemma: mot rättsväsendet och politikerna.

Agnes Andersson

Specialpedagog/debattör