I en debattartikel i SvD skriver Timbros idéchef Adam Danieli att Kriminalvårdens prognoser har brister.

Han för fram två konkreta exempel. Det första är att vi ”dubbelräknar” klienter i anstalt och häkte. Det stämmer inte. En person som döms till fängelse får räkna av tiden han eller hon varit häktad vid beräkningen av strafftid. För att en klient inte ska dubbelräknas tar Kriminalvården hänsyn till detta i prognosarbetet. Prognosen för fängelseklienter justeras alltså ner i antal utifrån avdrag för häktningstid.

Det andra exemplet Danieli för fram är att Kriminalvården bortser från inkapaciteringens effekter på brottsligheten. Det gör vi – och det finns skäl för det.

Det är mycket komplext att förutse vilken effekt fler och längre frihetsberövanden har på brottsutvecklingen och mängden fängelsestraff. Den så kallade inkapaciteringseffektens omfattning påverkas av flera samverkande faktorer, däribland individers varierande brottsaktivitet, återfallsrisk och hur brottsligheten kan förväntas utvecklas över tid. En central svårighet är att uppskatta vilka brott som skulle ha begåtts om en individ inte varit frihetsberövad. Att på ett tillförlitligt sätt bedöma dessa effekter kräver därför omfattande analyser och antaganden som i sig är behäftade med betydande osäkerhet.

Samtidigt följer vi utvecklingen och uppdaterar våra prognoser kontinuerligt, baserat på faktiskt utfall. Skulle vi se en minskning av antalet utdömda fängelseår justerar vi också prognosen.

Johanna Hallin
Prognosansvarig, Kriminalvården