Under hela 1900-talet styrdes stadsbyggandet av kommunerna. Politiken lade grunden till vilken typ av samhällen de ville ha. Från 1990-talets slut har initiativet istället kommit från enskilda entreprenörer och ett nytt yrke som bostadsutvecklare. Byggandet styrs av exploateringsintresset medan allmänintresset fått stå tillbaka.

Egnahemskommissionären beskriver det i sin första delredovisning så att politikerna har ställt upp opreciserade kvantitativa mål. Det har lett till ett omfattande byggande av smålägenheter, eftersom det har varit det lättaste sättet att nå de kvantitativa målen. Exploateringarna har ökat väsentligt. Kommunerna har slutat subventionera marken och har istället gått in för att tjäna pengar på marken, eller att använda den till att finansiera infrastrukturinvesteringar som överdäckningar och dylikt. Sammantaget har det drivit upp kostnaderna. Tomma lägenheter har återkommit. 

Samtidigt har byggandet av småhus släpat efter, vilket fått många barnfamiljer att söka sig ut från storstadsområdena för att hitta överkomliga hus. Bristen på småhus har fått priserna att skjuta i höjden.

Kommunalpolitikerna bör återta initiativet i stadsbyggandet, bestämma vilken typ av städer och samhällen de vill ha och se till att stadsbyggandet utformas utifrån den inriktningen. Ersätt de kvantitativa målen med kvalitativa. Då blir samråden med medborgarna konstruktiva när diskussionerna leder till ett eftertraktat mål. 

Planera för trädgårdsstäder. Det är en kostnadseffektiv stadsbyggnadstyp som erbjuder en blandning av småhus och låga flerfamiljshus. Den är också klimatsmart, med intima trädplanterade gaturum med häckar, och gröna trädgårdar med möjlighet till odling. De gröna platser som finns i trädgårdsstäderna är uppskattade av barnen. Den mänskliga skalan i max 2-3 våningar underlättar de demokratiska samtalen.

Vi har haft en problematisk inriktning på det storskaliga i Sverige. Kommunalpolitikerna behöver hitta tillbaka till en stadsbyggnadspolitik där människan är målet. Där marken används för att hålla nere bostadskostnaderna, och där vi bygger för att ge människor en möjlighet att förverkliga sina drömmar.

Så byggdes Nynäshamns för över ett sekel sedan när kommunalpolitikerna lyfte arbetarfamiljerna ur en bottenlös misär med en sådan politik, i armkrok med regering och riksdag som levererade lagstiftning som gjorde det möjligt. 

I Ösmo vill vi se trädgårdsstadsbebyggelse i centrum i 2-3 våningar. Det finns det också möjlighet till i området mellan Landfjärden och Segersäng.

På landsbygden i Ösmo och Sorunda passar villabebyggelse bäst om den anpassas till den landsbygdsbebyggelse som finns på platsen. Även serviceboenden, trygghetsboenden och säbo för de äldre som behöver anpassad bebyggelse ska vara småskalig. i såväl Nynäshamn som Ösmo och Sorunda. 

Monica Andersson (S), fil dr. statsvetare, forskar om politik och stadsbyggande