Inbäddat innehåll

Framförallt därför att SD försvagas och backar för första gången i ett riksdagsval. Jag tror att det kommer att få stor betydelse framöver. I mer än ett årtionde har SD i princip satt tonen för mycket av diskussionen i svensk politik. Särskilt gäller det migrationsfrågan men inte bara det: Partiets inflytande har försvagat ambitionerna i klimatpolitiken och även skrivit under på den ekonomiska högerpolitiken. Men den tonen försvagas nu och klingar av. 

Jimmy Åkesson tar ett kliv ut mot kulisserna trots att det är Sveriges tredje största parti. Det kommer att påverka hela den politiska scenen och alla diskussioner de kommande åren. 

Det kan kort sagt bli så att den stora flyktingkrisen 2015 inte längre utgör stämgaffeln i svensk politik, vilket den så länge gjort. SD kan heller inte längre exploatera rädslan för migration mycket mer än de redan gjort när Sverige tar emot så få asylsökande och dessutom EU:s migrationspakt tillkommit. Lägg till det den stora folkliga vreden över de idiotiska tonårsutvisningarna. 

Bara en knapp seger för oppositionen, ja, men står sig resultatet så rör sig svensk politik nu trots allt in i ett annat skede. Jag skrev på natten efter valsöndagen att ingen fanfar över en ny era hördes ur valresultatet - Tidöregeringen åkte ju inte på storstryk - och det är sant. Det är mer så att något annat nu sakta kan börja som i bästa fall steg för steg tar oss ur den högerbur där svensk politik - och svenska väljare - mycket länge nu varit inlåst. 

I media är alla tänkbara spekulationer redan igång om vilken slags regering som kan tillträda. Många Tidöpolitiker tycks otroligt nog ännu hysa hopp om att på ett eller annat sätt kunna fortsätta regera. Under måndagen mötte jag moderata företrädare och folk från näringslivet som drog stora växlar på att det finns en icke-socialistisk majoritet i riksdagen och att det gått bra för det företagsvänliga Centerpartiet. Ingen ”farlig vänstersväng” väntar, löd analysen. Men Tidöregeringen har förlorat och hur komplex och trasslig Magdalena Anderssons regeringsbildning än blir så är det ett faktum: Tidöhögern har förlorat. 

Att de fyra Tidöpartierna skulle få med sig Centern för ett regeringsbygge är en omöjlig dröm och när Ulf Kristersson på valnatten snuddade vid den får det betraktas som en alltigenom orealistisk önskedröm. Centern står visserligen längst till höger i den ekonomiska politiken, men partiet har sedan Annie Lööfs dagar och in i Elisabeth Thand-Ringqvists dagar investerat tungt i sitt nej till allt samröre med SD och högerpopulismen. Allt tyder på att partiet står fast vid detta. Centern är redo att förhandla med socialdemokraterna, det är budskapet och det förefaller genuint.  

Men en regering som bygger på samarbete mellan (s), (c) och (mp) kommer inte att kunna genomföra många entusiasmerande vänsterreformer. Och ett sådant samarbete möter direkt ett hinder i form av Vänsterpartiets nej till en sådan regering. En möjlig lösning vore att de tre partierna bildar regering och genom ett avtal med Vänsterpartiet ger dem några riktigt viktiga saker i utbyte. Men då måste Vänsterpartiets ledning gå emot ett kongressbeslut om att inte rösta fram en regering där de själva inte sitter. 

Är det möjligt? Kanske. Det är ju lika omöjligt för Vänsterpartiet att med ett nej öppna för en ny högerledd regering. 

Vi kommer säkert att få se åtskilligas turer under den närmaste tiden. Skulle regeringsbildningen bli verkligt utdragen kan den mycket väl också sluta med en socialdemokratisk minoritetsregering. En sådan lösning hade varit långt mer gångbar om socialdemokraterna fått en bra bit över trettio procent av väljarna, men nu är partiet svagare än det varit sedan tjugotalet.

Vi vet inte vart detta tar vägen. Realistiskt sett väntar tyvärr inga stora progressiva reformer, men något har hänt: Ny luft strömmar in när högerburen öppnas. 

Inget jordskalv, men en ny dager över svensk politik. Svenska folket kommer att förändras. Ett kort poem: 

Dagern över Sverige:

Trevar mig fram i ljuset.

Här står vi: kanske med en

avgörande skiftning i status quo,

men likväl en skiftning.