VLT:s ledarskribent Petter Olofsson vill i sin ledare göra gällande att de flesta väljarna valt en bred mittenväg och att de flesta väljarnas mandat i riksdagsvalet finns hos C, L, KD.

Visserligen var inte PISA-undersökningar aktuella när Herr Olofsson växte upp men jag är övertygad om att matematikkunskaperna på den tiden var betydligt bättre än vad Herr Olofsson visar prov på.

Samtidigt begriper vän av ordning att den vändningen på tio dagar berodde mer på stödröster från andra högerpartier än på Simona Mohamssons partiledarskap eller på Liberalernas egen politik.

Ett mera relevant räkneexempel torde vara att jämföra valet i förhållande till förra riksdagsvalet och då ökar dessa mittenpartier (C, L, KD) med sammanlagt 1,9 procent samtidigt som V och MP tillsammans ökar med 2,5 procent.

Eftersom 2,5 procent är klart mer än 1,9 procent så torde Herr Olofssons slutsatser om att valets vinnare finns i mitten av svensk politik vara dels felaktiga, dels färgade av hans egna politiska preferenser.

Det nuvarande valresultatet där Tidöregeringen ökar med 2,3 procent efter att i fyra år drivit en politik som enligt media och oppositionen varit styrd av SD torde med all önskvärd tydlighet visa att väljarna varit nöjda med den politik som drivits – om än konstigt nog inte med SD.

Samtidigt har V ökat med 1,5 procent, främst efter framgångsrikt kampanjande och klanröster från utanförskapsområden där högerpartierna inte haft några väljare att hämta. I vissa områden fick S och V drygt 85 procent av väljarna, varav V stod för 40–45 procent.

En lärdom för högerpartierna inför kommande val är att med invandrare som talar samma språk som boende i utanförskapsområden, kampanja i dessa områden.

Leif Kullberg