Вход на сайт

Просмотр новости

Найдите то, что Вас интересует

Motstånd genom utmärkt rymdrock

Дата публикации: 05-06-2026 18:00:00

Vän av kunskap och smak skulle hävda att det är band som Les Big Byrd som utgör det svenska musikundret. Gruppens nya album är utmärkt – och dess huvudperson Jocke Åhlund tycks ha utvecklat en helt egen subkultur.

Основное содержимое страницы с новостью.

Andres Lokko: Motstånd genom utmärkt rymdrock
Les Big Byrd.Les Big Byrd. Foto: Dan Kendall

Vän av kunskap och smak skulle hävda att det är band som Les Big Byrd som utgör det svenska musikundret. Gruppens nya album är utmärkt – och dess huvudperson Jocke Åhlund tycks ha utvecklat en helt egen subkultur.

Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Vad den moderna musikhistoriens rent objektivt starkaste musik har gemensamt är ambitionen att tonsätta revolt och uppror som ska utmynna i någon form av apokalyptisk rättvisa.

Den utgör själva fundamentet i den djupaste jamaikanska reggae och i frijazz samt i den rockmusik som högaktar båda nyss nämnda konstformer. Oftare än inte symboliseras musikens inneboende uppvigling av eld.

Ett av den fria jazzens centralverk är saxofonisten Archie Shepps ”Fire music”, i reggaen hör du den hos självklarheter som Burning Spear eller på The Wailers ”Catch a fire”, i en rockkontext är MC5:s ”Motor City is burning” ett tydligt exempel.

Jag tänker på allt detta eftersom jag lyssnar på det sju minuter långa och alldeles utmärkta öppningsspåret på Stockholmskvartetten Les Big Byrds nya album ”Ruin everything”, som så oerhört passande är döpt till ”Hökvind”.

Ja, det är en hommage till västra Londons motkulturella rymdrockpionjärer Hawkwind. Den handlar inte alls om eld men, åh vad den har sina rötter i dessa flammor.

Les Big Byrd bär stolt sina influenser – Tangerine Dream, Neu!, Spacemen 3 och just Hawkwind – som synliga tatueringar. De, i en svensk samtidskontext, så ovanliga förebilderna förvandlar nästan automatiskt ”Ruin everything” till en form av protestmusik. Något som ödmjukt säger; ”kolla, så här kan man också göra”.

För den som önskar förkovra sig analyserar den brittiske popakademikern Simon Reynolds noggrant och pedagogiskt det musikaliska fackeltåg som leder fram till Les Big Byrd i sin nya bok, ”Still in a dream: Shoegaze, slackers and the reinvention of rock, 1984–1994”.

I en intervju för några år sedan slängde gruppens Joakim Åhlund ur sig att ”Les Big Byrd egentligen inte är stora någonstans”.

Han hade klädsamt kunnat avsluta meningen med ”men vi är små överallt”.

Jocke Åhlund.Jocke Åhlund. Foto: Judit Nilsson

Vän av kunskap och smak – snarare än ekonomi – skulle gärna hävda att det är just sådana artister och band som utgör det verkliga svenska musikundret, men som sällan uppmärksammas i mätbarhetens tidevarv där Billboard-ettor tydligen är det enda som betyder något.

Det är lite det som är det vackra med Les Big Byrd och den sympatiskt mångsysslande Jocke Åhlund. Det vore att ta i att kalla honom underskattad – snarare kanske tagen för given?

Les Big Byrd – som utöver Åhlund består av Frans Johansson, Nino Keller och Christian Olsson – har gett ut exemplarisk rymdrock varvat med en och annan vänlig popsång (gärna med svensk text) i 15 år. ”Ruin everything”, deras femte album, är tveklöst också det mest självsäkra; inga gimmicks, blott total tillit till de analoga råvarorna.

Åhlund må ha producerat några av Håkan Hellströms bästa album, samarbetat med Charli XCX, vara mest känd som medlem i Teddybears Sthlm och kroniskt aktuell med ännu ett ambitiöst sidoprojekt i maskopi med, säg, Björn Yttling eller konstnären Jockum Nordström.

Men det är Les Big Byrds till synes oändliga rymdodyssé som är det främsta skälet till att Jocke Åhlund personligen alltmer också nästan har gett upphov till en egen – och väldigt vuxen – subkultur.

Sedan jag flyttade ganska långt ut längs tunnelbanans gröna linje 19 ser jag hyfsat ofta någon som ingår i den gå av vid Svedmyra eller Gullmarsplan. 43-åriga tvåbarnspappor i den i sammanhanget obligatoriska parkasen utan luva, prydd av smiley-tygmärken och ackompanjerad av en småstrikt hardcore-estetik i snett nedstigande led från Minor Threat.

Även om jag själv inte bär uniformen så händer det att vi nickar till varandra i tyst samförstånd; de enda i tunnelbanevagnen som har insett storheten i Spacemen 3.

Схожие новости

#Наименование новостиТональностьИнформативностьДата публикации
1Få kommer förstå varför detta är bra01021-05-2026
2Så internet man över huvud taget kan bli09.322-05-2026
3Lyssnar du på tråkiga artister?08.3624-05-2026
4Olivia Rodrigo – som en ung Springsteen08.3112-06-2026
5Johannes Heldéns stämningsfulla sci-fi-dikt blandar paranoia och lekfullhet013.7713-08-2026
6Få var redo för dessa hippies012.8605-06-2026
7LÄSARTEXT: Strängt Taget med skånsk influens på Ödbergska07.7901-08-2026
8Antiklimax, säger ni? Knappast!01029-07-2026
9”Alla ser ut att irra runt i ekorrhjulet”0906-07-2026
10LEDARE: Moshpits är nödvändiga för en lyckad Yra01007-08-2026

Классификация: . Схожих патентов: 0. Схожих новостей: 10. Тональность: 0. Информативность: 7.71. Источник: www.svd.se.