– Det kommer bli moshpits, sa mitt sällskap inför årets Storsjöyra.

Nåväl, tänkte jag som läste Molly Sandén och Thomas Stenström högst upp på affischerna.

Veckor senare möttes vi av en ljudvägg i trapporna ner till ”Intiman”. I Storsjöteaterns källare lät det som Cockhouse pressade alla King Gizzard & the Lizard Wizards låtar samtidigt genom en soppress.

Sex postpubertala pojkar i virkade tuppmasker studsade frenetiskt över scenen. 

Mycket riktigt uppstod en moshpit.

Jag (liksom alla andra urbana tonåringar) blev golvad av ”Slå mig hårt i ansiktet” när Thomas Stenström släppte albumet ”Fulkultur” 2014. 

Tiden har gått. Jag har slutat lyssna på Thomas Stenström, och han har fortsatt släppa album som låter mer eller mindre som ”Fulkultur”.

Ändå gillar alla honom.

Alla bokningar på Yrans stora scen var lätta att älska.

Bolaget, samtidens mest välförtjänta publikmagnet, fyllde Stora torget på fredagskvällen. Efter deras megalomaniska framträdande i hemstaden Falun i fjol trodde jag att de skulle vara överlägset störst på Yran. 

Döm om min förvåning när fler (och äldre) trängdes framför The Ark ett knappt dygn senare.

Det betyder inte att de mest omtyckta är de bästa. Tvärtom fanns Yrans mest spännande artister på de mindre scenerna.

Boko Yout missgynnades av dåligt mixat ljud, hoppade över flera hits och blev stundtals repetitiva. Ändå bjöd de på scennärvaro och energi som (även där) startade moshpits i det långt ifrån fulla Zigzag-tältet.

Den norska rockakten Storm (som lyckades slå Cockhouse i ljudkvantitet) vann stort gillande hos Yrans alla åhörare i väst och hästsvans medan de som inte rustat sig med öronproppar sökte sig ut.

Cockhouse, som låter så mycket som pundartechno man överhuvudtaget kan och samtidigt dricka persikosmakande Loka, var mycket hårdare än de som kämpar för en bolagsfinansierad plats i spotifyspellistan tillägnad ”A good night’s sleep”.

Efter ett tag började spåren flyta ihop. 

För att hålla kraften uppe kunde man snegla på scenen och låta tupphuvornas fissionsartade energi smitta av sig. Det räckte för moshpitgänget som log brett medan de utbytte svettdroppar med varandra.

Efter ett tag valde mitt sällskap och jag trots allt att leta oss ut ur Storsjöteatern.

Väl ute möttes vi av Thomas Stenström. Han stod stilla på scenen med en gitarr i famnen. Folkhavet på Stora torget gungade med. Allting var förutsägbart.