Replik på Rune Karlssons debattartikel Det är SD:s valaffischer som hotar demokratin

Rune Karlsson slår knut på sig själv i ett försök att förvandla ett solklart angrepp på den demokratiska debatten till kritik mot den som utsatts. För att lyckas med det väljer han att förvränga en mycket enkel sak: skillnaden mellan laglig politisk reklam på en kommersiell annonsyta och den gemensamma valaffischeringen som inleds den 17 augusti.

Svaret finns faktiskt i Rune Karlssons egen text. Han konstaterar själv att politisk reklam är tillåten året runt. Det var också exakt vad skyltarna vid Sportcentrum var, politisk reklam på en kommersiell annonsyta. Därmed faller hela hans resonemang.

Den gemensamma överenskommelsen gäller valaffischeringen, inte köpt reklam. Oavsett vilket datum partierna enats om, eller om någon gemensam affischering överhuvudtaget inte hade förekommit, hade skyltarna vid Sportcentrum fortfarande varit laglig politisk reklam och därmed givetvis inte heller något som skulle rivas ner.

Att en reklamskylt innehåller uppmaningen ”rösta på Sverigedemokraterna” förändrar inte detta. Politisk reklam får naturligtvis innehålla partinamn, politiska budskap och uppmaningar att rösta. Annars vore den knappast särskilt politisk. Med Rune Karlssons logik skulle även de politiska annonser som just nu finns i Norrtelje Tidning och Allt om Norrtälje från både Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna utgöra ett hot mot demokratin. Självklart är det inte så.

Man får gärna kritisera vårt budskap eller argumentera mot vår politik. Men att påstå att laglig politisk reklam är ett hot mot demokratin är en minst sagt märklig slutsats. Det verkliga hotet mot demokratin uppstår när politiska budskap rivs ner eller förstörs därför att någon ogillar avsändaren.

Just därför är det anmärkningsvärt att Rune Karlsson väljer att ägna betydligt mer kraft åt att angripa den som utsatts än dem som faktiskt rev ner skyltarna och lämnade dem på marken. Vi beklagar därför också att behöva ägna utrymme åt att förklara sådant som egentligen borde vara fullständiga självklarheter. Men när argumentationen blir så tillkrånglad att fokus flyttas från de som vandaliserat politiska budskap till den som drabbats, kan tramset inte lämnas oemotsagt.

Avslutningsvis kan vi konstatera att budskapet från reklamen uppenbarligen nådde fram. Sverigedemokraterna säger ja till sänkta bränslepriser, medan Vänsterpartiet, Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Centerpartiet säger nej. Det är en politisk skiljelinje som väljarna har all rätt att känna till och ta ställning till. Därför kommer budskapet snart att vara tillbaka i olika former.

Andrea Kronvall (SD), oppositionsråd

Jacob Heitmann (SD), vice gruppledare