Under mina år som nyhetsreporter skrev jag bland annat om mäns våld mot kvinnor, antisemitism inom vänsterrörelser och gängrelaterade skjutningar. Trots att ämnena var politiskt laddade anklagades jag, och de redaktioner jag då arbetade på, sällan för att rapporteringen i sig var ett ställningstagande.

Kanske var det för att vi är vana vid att politiker och rättsväsende granskas – och att göra ansvarsutkrävande intervjuer kring dessa ämnen ses som en självklar del av en demokrati.

Ofta blir läsare mer upprörda när sådant de känner stolthet för, eller har ett personligt och/eller ekonomiskt engagemang i, kritiseras. Det kan vara en festival, ett familjeföretag eller ett fotbollslag.

En granskning eller större fördjupning har föregåtts av veckor – ibland månader – av intervjuer, researcharbete, faktakontroller och publicistiska överväganden. Vi kontrollerar fakta från flera olika källor och vi har pratat med fler än vad som framgår i artiklar.

Vi vet också ofta en del som vi avstår från att publicera; av hänsyn till enskilda individer och för att allmänintresse saknas. Vi publicerar inte därför att det känns sant, utan därför att det går att belägga. En intervju med någon som är kritisk innebär inte att redaktionen delar personens uppfattning och att granska är inte detsamma som att döma – det överlåter vi nämligen till rättsväsendet.

Visst gör vi journalister fel. Ibland går det snabbt och vi kan slarva. När det händer ska vi rätta. Vi välkomnar också kritik av vår journalistik – direkt till oss eller via Medieombudsmannen – men den blir mer fruktsam om den handlar om fakta och inte om enskilda journalisters påstådda motiv eller personliga egenskaper.

Det finns nämligen en avgörande skillnad mellan att kritisera en publicering och att försöka förklara bort den genom att tillskriva journalister dolda agendor. När kritik övergår i spekulationer om enskilda journalisters relationer eller privatliv flyttas fokus från det som publicerats till den som skrivit. Många journalister har erfarenhet av att den här typen av personfokuserad kritik påverkar både vår arbetsmiljö och det offentliga samtalet.

Men hur kommer det sig egentligen att vi har accepterat att journalistiska granskningar är självklara inom politik, men uppfattas som angrepp när de riktas mot kultur- och idrottsliv? Ska jag vara självkritisk mot min egen kår tror jag att en anledning är att vi inom nöjesjournalistiken ofta har prioriterat lättsam bevakning framför granskning. Då uteblir de kritiska frågorna, och vi glömmer att även arrangörer och influencers kan vara makthavare.

För makt handlar inte bara om politiska beslut. Den kan också bestå i att sätta en dagordning, ha många följare i sociala medier, påverka en orts näringsliv, ge arbetstillfällen, samla tusentals människor eller forma bilden av en plats. Den typen av makt behöver också tåla kritiska frågor.

Men när då journalistiken börjar ställa samma kritiska frågor till kultur- och nöjeslivet som den länge ställt till politiken upplevs själva frågorna i sig som ett ställningstagande.

Reaktionerna efter LT:s granskning av Storsjöyran tidigare i sommar blev en påminnelse om just detta. Diskussionen kom bitvis att handla mer om våra påstådda motiv än om de frågor som granskningen faktiskt väckte.

Bättre blir det givetvis inte av att vi blir allt ovanare vid initierad kultur- och nöjesjournalistik, eftersom flera redaktioner drar ner på den bevakningen.

Det är viktigt att också mindre lokala redaktioner fortsätter prioritera kulturjournalistik, även när resurserna är knappa. På en redaktion med åtta medarbetare har LT ändå valt att behålla en heltidstjänst som kulturredaktör. Jag är nämligen övertygad om att kultur– och nöjesbranschen, lokalt i länet, mår bra av att ifrågasättas.

Jämtlands län är i det avseendet ovanligt. Både Länstidningen och Östersunds-Posten har kulturredaktörer, och även Jämtlands Tidning och Tidningen Härjedalen skriver mycket om kultur och nöje. Så ser det inte ut på många andra håll i landet. I Norrbotten försvann exempelvis de två kulturredaktörstjänster som tidigare fanns på länets dagstidningar.

Men att prioritera kulturjournalistik, som LT gör, innebär inte att den ska bli okritisk. Och att värna kulturlivet innebär inte att avstå från att granska det.

När Norrbotten blev av med sina två kulturredaktörer utryckte Gunilla Röör, dåvarande chef på Norrbottensteatern, det bra:

”Vi behöver också granskas och nagelfaras, vi behöver kritiseras och bedömas, och det behöver göras av kunniga och insatta personer”.

Ida Stiller är chefredaktör och ansvarig utgivare på Länstidningen Östersund. Läs fler av hennes krönikor här och prenumerera på hennes nyhetsbrev här.