Flera medier har rapporterat om möjliga besparingar i Östersunds kommuns måltidsverksamhet. Beräkningarna handlar bland annat om vatten i stället för mjölk, att slopa nötkött, knäckebröd och smör samt möjligen mellanmål.

Bakgrunden är minskande barn- och elevkullar och en mindre budget. Inget är beslutat. Men redan beräkningarna väcker en större fråga: vilken roll anser kommunen att den offentliga maten har?

(Har du något att säga? Här kan du enkelt skriva och skicka in en insändare eller debattartikel.)

Regeringen har tillsatt en utredning om hur lönsamheten, konkurrenskraften och robustheten i livsmedelsproduktionen i norra Sverige kan stärkas. I augusti lanserades Jämtland Härjedalens regionala livsmedelsstrategi, med mål om ökad produktion, starkare försörjningsförmåga och bättre villkor för företagande.

Östersunds kommun måste dra åt samma håll. Mat är inte vilken vara som helst. Den handlar om beredskap, företagande och jobb, men också om barnens vardag. För många barn är skollunchen och mellanmålet avgörande för att orka dagen och för att få någorlunda likvärdiga förutsättningar. Att då överväga att ta bort mellanmål är att se den offentliga måltiden alltför snävt.

Klimatpåverkan ska självklart vägas in. Men ett enda mått får inte styra hela bilden. I patientmenyn på Östersunds sjukhus får huvudrätterna klimatbetyg från A till E utifrån koldioxidavtrycket för en standardportion. Klimato (klimatdataföretag) anger att märkningen inte omfattar exempelvis biologisk mångfald eller vattenanvändning. Den säger heller inget om beredskap, öppna landskap, djurvälfärd, lokal sysselsättning eller om det finns lantbruk kvar i Jämtland när vi behöver dem.

I Jämtland och norra Sverige är animalieproduktionen tätt sammanvävd med vallarealer och betesmarker. Betande djur behövs för att hålla många artrika marker öppna. Vi kan inte utgå från att någon annan landsbygd ska producera vår mat. Någon måste göra jobbet – och en del av det måste ske här hemma.

Offentlig upphandling är mer än inköp. Den skapar en marknad och visar vad samhället efterfrågar. Kommunen kan normalt inte kräva lokalt producerad mat, men kan utforma upphandlingar så att mindre och regionala producenter får bättre möjlighet att konkurrera. Vi kan inte först be lantbrukare att investera i gårdar, djur, mark och maskiner för att stärka beredskapen och sedan minska marknaden för det de producerar.

Inför valet bjöd LRF Östersunds kommunavdelning in kommunpolitiker till en studieresa med flera verksamhetsbesök. Vi samtalade om livsmedelsproduktion, beredskap, kommunala inköp och villkoren för företag på landsbygden. Nu behöver de samtalen följas av prioriteringar i budget och upphandling.

Kommunen måste ta ansvar för ekonomin. Men det är politikens ansvar att avgöra vilka konsekvenser besparingen får och vilken helhet förvaltningen ska ta hänsyn till. Innan större förändringar beslutas behöver kommunen redovisa den verkliga besparingen och följderna för barnens måltider, matsvinn, beredskap och regional livsmedelsproduktion. Att bygga upp livsmedelsproduktion tar årtionden. Att montera ned den kan gå betydligt fortare.

LRF Östersunds kommunavdelning, Nils Björid regionordförande LRF Jämtland