En utskrift från Dagens Nyheter, 2026-10-03 10:39

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/debatt/valet-2026-kommer-vi-att-minnas-som-ingenting-valet/

Du vet väl att du kan skapa ett gratiskonto på DN? Som inloggad kan du ta del av flera smarta funktioner.

• Följ dina intressen
• Nyhetsbrev

Sent på söndagskvällen den 13 september stod det klart att Tidöpartierna hade gjort en rekordartad upphämtning. Från att ha varit totalt uträknade missar de regeringsmakten med knappt 50 000 röster. Om de väljare som röstade på Alternativ för Sverige och Örebropartiet i stället hade röstat på Sverigedemokraterna hade Tidöpartierna fått bilda regering.

Det oerhört jämna valresultatet kom som en chock – åtminstone för dem som följt opinionsmätningarna. Men vad hade vi egentligen för politiska skäl att tro att valet inte skulle bli jämnt om vi ser bortom mätningarna?

Knappt några alls, menar jag. Valet 2026 ägde rum i tomrummet efter valet 2022. Sedan förra valet har det inte tillkommit några nya skäl som på allvar borde ha fått väljarna till höger eller vänster att ompröva sitt partival.

Tidöregeringen blev vald utifrån en omfattande reformagenda med särskilt fokus på migrationspolitiken, rättspolitiken och energipolitiken. Med undantag för energipolitiken (där Ulf Kristersson (M) själv tycks ha satt stopp för en bred energiöverenskommelse) har Tidöregeringen drivit igenom alla betydande vallöften.

Tidöregeringen har knappast misslyckats med det de föresatte sig. Kritiken mot regeringen har grundats på att den har gjort för mycket för snabbt: migrationspolitiken blev för restriktiv, rättspolitiken för repressiv, klimatpolitiken för regressiv. Enligt kritikerna, men knappast enligt Tidöpartiernas egna väljare. De röstade på regeringen därför att de ville ha denna politik. I frågan om tonårsutvisningarna, där även många Tidöväljare tycks ha menat att Tidöpartierna överträdde sitt mandat, retirerade också regeringen i någon mån.

De väljare som röstade på något av Tidöpartierna 2022 var rimligen bekanta med att Socialdemokraterna gillar Magdalena Andersson och ogillar Sverigedemokraterna

Oppositionspartierna har däremot misslyckats med att sätta sin prägel på den politiska dagordningen. Efter de omfattande reformer som Tidöregeringen genomfört uppstår det självklart ett tomrum. Vad återstår för regeringen att driva för frågor när straffen skärpts, flyktingmottagandet minskat och bränslepriserna sänkts? Det utgör ett utmärkt läge för oppositionen att träda fram och driva frågor som de hellre vill tala om och där de åtnjuter ett högt förtroende. I stället valde Socialdemokraterna att ägna valkampanjen åt att föra fram Magdalena Andersson som statsministerkandidat och att opponera sig mot att Sverigedemokraterna skulle få ministerposter.

Varför är detta en dålig strategi? Därför att de huvudsakliga skälen Socialdemokraterna gav väljarna att rösta på dem i år redan var kända vid valet 2022. De väljare som röstade på något av Tidöpartierna 2022 var rimligen bekanta med att Socialdemokraterna gillar Magdalena Andersson och ogillar Sverigedemokraterna. Varför skulle påminnelsen om dessa välkända fakta förmå Tidöväljarna att överge sitt block? Är det sannolikt att de väljare som i förra valet röstade på något av regeringspartierna känner en så stark aversion mot att Sverigedemokraterna skulle få ministerposter att de skulle överge högerblocket?

Socialdemokraternas påtagligt defensiva strategi verkar ha syftat till att Tidöregeringen skulle falla på eget grepp. Väljarna skulle inte överge Tidöpartierna för Socialdemokraterna, utan helt enkelt överge dem – kanske som en följd av den statsvetenskapliga lagbundenheten att regeringar vanligtvis förlorar stöd. En övertygelse som förmodligen stärktes av högersidans rekordlåga opinionssiffror.

Partierna, medierna, analytikerna och statsvetarna tycks alla ha stirrat sig blinda på opinionsmätningarna

Men Socialdemokraternas ovilja och de mindre rödgröna partiernas oförmåga att sätta sin politik på dagordningen resulterade i en valrörelse utan sakpolitiska konfliktlinjer. Här gick man miste om möjligheten att ge Tidöväljarna från förra valet ett skäl att byta till det rödgröna blocket.

Partierna, medierna, analytikerna och statsvetarna tycks alla ha stirrat sig blinda på opinionsmätningarna. Min poäng är inte att dessa nödvändigtvis har varit missvisande eller betydelselösa. Däremot har opinionsmätningarna ägnats alldeles för stor uppmärksamhet på bekostnad av den faktiska politiken som regeringen har fört och hur den politiska debatten sett ut.

Utifrån den politiska utvecklingen under mandatperioden menar jag att det fanns goda skäl att förvänta sig att regeringen skulle göra ett bra val, vilket de också gjorde. Och utifrån Socialdemokraternas ovilja att lyfta sina frågor fanns det goda skäl att förvänta sig att de skulle göra ett dåligt val, vilket de också gjorde. Det går inte heller att utesluta att bristen på sakpolitiska konfliktlinjer försköt uppmärksamheten till Liberalernas kamp för överlevnad på ett sätt som gynnade dem.

Så när forskarna och opinionsanalytikerna nu sätter tänderna i vallokalsundersökningen för att gräva fram orsaken till det jämna valresultatet kommer de att ha svårt att finna den kanske mest troliga: frånvaron av en politisk agenda från oppositionen som hade gett Tidöväljarna 2022 ett skäl att tänka om.

Valforskarna på Göteborgs universitet ger varje val ett namn som koncist ska sammanfatta valrörelsen. I år fångas valrörelsen bäst i deras rådvillhet: Vad kallar man ingenting?

Läs fler artiklar från DN Debatt:

Lars-Johan Åge, professor i förhandling och medling: ”Viktigast är inte vem som vann valet – utan vad de får offra”

Jan Jönsson, tidigare L-politiker: ”Medierna har tramsat bort politiken i årets valrörelse”