En utskrift från Dagens Nyheter, 2026-09-28 16:43

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/aris-fioretos-stil-far-en-grym-varld-att-skina/

Du vet väl att du kan skapa ett gratiskonto på DN? Som inloggad kan du ta del av flera smarta funktioner.

• Följ dina intressen
• Nyhetsbrev

Hon är en av de ensamkommande, en av de som halvt slarvats bort av europeiska myndigheter som haft fullt upp med att hantera en pandemi och alla svårigheter som restriktionerna ledde till.

Hon kallas Yellow, hjältinnan i Aris Fioretos nya roman med samma namn, döpt efter färgen på en av revärerna på en Adidas-overall, en som hon själv sytt. För det är en sorts hjältehistoria, en om den ensamma människan som möter obeskrivliga fasor och omänskliga svårigheter men mot alla odds överkommer dem och går ut ur dammet och röken med rak rygg.

Fast till vilket pris?

”Yellow” är en roman berättad på tvärsen. Den börjar mitt i ett skeende och ger sedan bara små skärvor av information om vad som egentligen sker och vad som lett fram till den stund i närbutiken när Yellows nära förflutna kommer ikapp henne och hon måste fly för sitt liv, en gång till. I korta stycken med ibland kryptiska, ibland raka överskrifter packas skeenden och minnen, känslor och reflektioner, i långt utdragna flätor av associationer och utvikningar.

Den viktigaste informationen kan komma i en bisats, man får vara på tå. Jag tänker att det är meningen. Att Aris Fioretos – som är en författare med stor tilltro till vad språket kan åstadkomma, vad det kan mejsla fram när det får expandera till sin fulla komplexitet – vill att läsaren ska plöja sig fram till kärnan av hans berättelse. Som om det labyrintiska i såväl meningsbyggnad som associationskedjor är en nödvändighet för att uttrycka det svårforcerade, egentligen omöjliga, i den sits som Yellow befinner sig i.

Det är historien om hur en afghansk flicka tidigt blir moderlös efter ett attentat på en marknad och med sin syster skickas till sin ditintills obekante pappa för barnarbete med giftiga batterier. Och därefter en ny flykt, som slutar i en textilfabrik bemannad av barn, de i sämst skick med trasor med klister tryckta mot ansiktet. Vidare mot Europa, hundratals mil på dammiga vägar, en mellanlandning i det absoluta helvetet i en övergiven förläggning i Turkiet.

Båten över Medelhavet, de som inte kom fram. Och sedan Tyskland – sedan en ”trygghet” som bara är en ny utsatthet där tusentals av de ensamkommande försvinner varje år utan att myndigheterna tycker sig kunna göra något åt saken.

När romanen inleds har Yellow som sagt hunnits upp av någon som vill henne illa. Men innan hon kan lämna landet måste hon finna sin närmaste, sin hittade bror Firooz, och ta reda på hur de kan få en säker passage ut ur landet. Under ett intensivt dygn rör sig Yellow genom staden, tar sina farväl och försöker städa upp sina affärer. Samtidigt tränger sig minnena på, alla förluster, allt hon inte vill minnas.

Det är en grym värld som Aris Fioretos berättar om och hur mycket man än vet att den är synonym med den vi lever i är det smärtsamt på gränsen till olidligt att acceptera.

Och i Berlin agerar en gangster förmedlare av mänskligt experimentmaterial och arrangerar vadslagningar med flyktingar som riskerar sina liv för några slantar. Det finns ingenstans att vila för en sådan som Yellow och hennes belägenhet skildras som ett tätt packat trassel av antydningar och ledtrådar som först när sista sidan är läst alla fallit på plats och bildat ett mönster.

Det är en grym värld som Aris Fioretos berättar om och hur mycket man än vet att den är synonym med den vi lever i är det smärtsamt på gränsen till olidligt att acceptera. Och det är där stilen spelar sin avgörande roll. Det blir möjligt att ta in eftersom det är små tuggor det bjuds på när insikten långsamt sipprar in om vad som egentligen pågår. Genom att bitvis knöla sig fram åstadkommer Aris Fioretos ett motstånd som får gläntorna av klarhet att skina än mer. Vissa av bilderna blir så skärande starka, i sin enkelhet. Som den baby watch som Yellow bär med sig. Bara den ena delen, den del som föräldern ska ha för att vaka över sitt barn, saknas. Och trycker man på en knapp spelar den rossligt men käckt ”Nu i ro, slumra in” på tydlig tyska.

Det är också tur att han gett sin berättelse en touch av hjältesaga, man behöver det ljus som sipprar in när det står klart att Yellow, likt sagans riddare, bär en gyllene rustning som står emot nästan allt.

Läs fler av DN:s bokrecensioner