Jag minns min första förebild. Han hette Svempa och bodde i vårt hus på bondgården i Torvalla by. Han var stor och skäggig, tunnhårig och väldigt gammal. Han hade en skivsamling. Det var där, i den lilla lägenheten nere till vänster, bland lp-skivorna och vinylspelaren, som jag drabbades av musik för första gången.

Av knastret.

Av AC/DC-introt till “Hells Bells”.

Av ”The Trooper” med Iron Maiden.

Av Black Sabbaths “Paranoid”

Vad var det som hände? Vad var det för ljud? Va, va, va.

Proust menar att man måste ha hört musik i samma genre tidigare – att det krävs en startsträcka – för att verkligen kunna uppskatta den fullt ut senare. Men det stämmer inte alltid. Inte i sällskap med denne hårdrockare. Jag var fast direkt.

Svempa gav mig inte bara blandband.

Han gav mig en identitet.

Jag hade lekt färdigt. Jag var ju vuxen nu. Gick på disco. I Black Sabbath-tröja och vida byxor med Metallica-tygmärken.

Hittills har priset delats ut 37 gånger.

Själv har jag starkast koppling till Annika Norlin och Vapnet, som sjöng till sig priset 2006. De stod för en sorts kopernikansk vändning i mitt liv: plötsligt kretsade solen inte längre kring jorden, utan kring Thoméegränd i Östersund, gatan som Vapnet sjöng om, gatan som jag bodde på.

Det är en ära att få få vaska fram 2026 års vinnare.

Vem tycker du ska få årets kulturpris? Gå in och nominera din kandidat, vet jag. Det kan vara vem som helst i din närhet – någon som får dig att skratta, någon eller några som betyder mycket för dig.

Någon som gör blandband eller Spotify-listor.

Kort sagt: En förebild.

Jag vet hur viktiga de är. Med goda förebilder kan man göra något så svårt som att våga vara sig själv.

Häromåret tog jag upp Svempa med farsan. Undrade om han fortfarande levde. Det kändes inte självklart. Han var ju till åren redan då, mindes jag.

”Klart som fan han lever”, sa farsan. ”Hur så?”

”Var han inte väldigt gammal?”

”23.”

Inbäddat innehåll