Jag är en av de största skeptikerna till Tidöligan. Jag anser att Sverigedemokraterna har fått säga till om för mycket, för många gånger.

Men med det sagt är jag, som liberal, stolt över vad Liberalerna har åstadkommit. Vi har genomfört stora skolreformer och drivit igenom viktiga reformer inom såväl arbetsmarknaden som klimatpolitiken. Det är reformer som kommer att påverka Sverige långt efter att den här mandatperioden är över.

En del av mig, och av mitt LUF-engagemang, är därför glad över att Tidö inte längre får styra och ställa. Men när det nu ser ut som att Magdalena Andersson får första chansen i regeringsbildningen slog det mig: jag vill inte heller ha fyra år av detta.

Som ung ser jag framför mig hur gamla gråsossar som Ygeman och Morgan Johansson återigen ska få styra och ställa över min framtid. Det vill inte jag.

Socialdemokraterna har under de senaste åren bedrivit en tråkig men ack så stabil ickepolitik. Man vill ha en bättre skola, en fungerande sjukvård och ett tryggare samhälle. Precis som alla andra. Det är också problemet.

Det räcker inte att säga att man vill ha en bättre skola. Frågan är vad man faktiskt är beredd att förändra för att nå dit. Jag är rädd att Sverige annars går mot fyra år av politisk mellanmjölk, en regering som förvaltar snarare än förändrar och som administrerar problemen snarare än vågar ta tag i dem.

Samtidigt väljer jag att se den här situationen som en möjlighet. En möjlighet för oss borgerligt sinnade att kavla upp ärmarna, ta vara på tillfället och öka vårt inflytande i samhället.

För Liberalerna innebär en ny politisk situation också en möjlighet att vara just liberala: att driva vår egen politik, stå upp för individens frihet och visa att borgerlig politik kan vara något annat än beroende av Sverigedemokraterna.

Kanske är det dags att ladda batterierna. Men vi får inte ladda dem så länge att Sverige hinner stå stilla i fyra år. För det sista Sverige behöver är fyra nya år av inget alls.

Erik Nordqvist

Ordförande Liberala Ungdomsförbundet Västmanland