I förordet till boken ”Jag ville ju komma så nära – Låttexter 2005–2026” skriver Annika Norlin att hon vid ett tillfälle bestämde sig för att ”inte spela på utseende, så att mitt värde därigenom automatiskt devalveras över åren”.

Det går väl an att inte spela och anspela på sitt utseende. Som Annika Norlin, eller typ Patti Smith. Men förhålla sig till sitt utseende måste en kvinna alltid göra. I och med det finns det något subversivt att fortsätta spela och anspela på utseende, trots att det innebär att en själv devalveras; att liksom inte bry sig om det. Att visa pattarna och nakna lår, trots att man passerat 45 år, även om andra tycker att man borde låta bli.

Jag har gillat den excentriska stilen – och det faktum att hon är en äkta working class hero – mer än Dolly Partons musik. Dagen efter dödsbeskedet beger jag mig till Countrybaren i Östersund för att höra om gästernas tankar om stjärnan.

Tyvärr är det, när jag ramlar dit vid 16:30-tiden, helt folktomt.

Det är inte värdigt en bar som heter Countrybaren, som ligger i en stad som gärna vill utmåla sig själv som något slags svenskt country-mecka, dagen efter att världens största countrystjärna dött.

Ägaren Mattias Rensbo berättar åtminstone att de spelade Dolly Partons musik resten av kvällen efter att dödsbeskedet kom på tisdagskvällen. Dessutom är ”9 to 5” alltid sista låt på vardagar.

– Det är för att påminna om att det är jobb dagen efter, säger Mattias Rensbo.

Jag jobbar mer än 9 to 5. Klockan 18 måste jag lämna Countrybaren för styrelsemöte i min bostadsrättsförening. Då har det visserligen droppat in några gäster på Countrybaren, men ingen av dem har typ en rosa glittrig topp eller en rosa cowboyhatt.

Musikern Garrett Deming, som ska spela på Countrybaren i helgen, har i alla fall hintat i sociala medier om att han kommer att spela några Dolly Parton-låtar.

Ida Stiller är chefredaktör och ansvarig utgivare på Länstidningen Östersund. Läs fler av hennes krönikor här och prenumerera på hennes nyhetsbrev här.