Stina Järvå, Västerås, har lämnat oss i en ålder av 103 år. Hon föddes i Romfartuna socken i Västmanland, dotter till Ester Kristina och Gustav Theodor Andersson, och växte upp med en bror, Georg. Barndomen var hård och kantad av våld i hemmet, men Stina bar tidigt på två krafter som skulle prägla hela hennes liv: musikens kraft och en okuvlig arbetsglädje.

Vid fem års ålder smög hon sig till pappans dragspel och lärde sig hans tre melodier. Vid elva stod hon på scen för första gången. Som fjortonåring fick hon telefonbud, teatersällskapet Karlavagnen behövde en ung dragspelerska. Två dagar senare stod hon på premiär i Hallsbergs Folkets Park, början på fem intensiva somrar i folkparkerna, följda av turnéer med ”Ungdomsrevyn Lyckolandet”. 1941 blev hon fältartist (nr 445) och spelade på flottiljer och förbandsplatser. Rampfebern fanns där, men viljan att möta publiken var alltid större.

Parallellt arbetade Stina i det civila, hon utbildade sig inom damfrisering, undervisade i dragspel, ledde ungdomsgrupper och spelade dansmusik på bröllop och högtider. Hon hade lätt att samla människor omkring musiken. Så småningom fann hon sin livsuppgift i skolan. Efter pedagogiska studier blev hon musiklärare i grund- och gymnasieskolan, och därefter pionjär inom särskolan. Inspirerad av Werner Wolf Glaser och Frode Bavnild utvecklade hon praktiska metoder för att använda musikens intervaller och rytmer för att väcka språk, motorik och närvaro, också hos de mest gravt handikappade eleverna. Hon dokumenterade arbetet i tre böcker och föreläste flitigt.

Ur klassrum och övningsrum växte en orkester fram, Arosblåsarna. Med Stina vid pianot och genom att envist tro på elevernas förmåga fyllde de scener i Sverige och Norden, spelade i Finlandiahuset, reste till Island, Färöarna och Oslo. 1969 skrev och framförde hon musik till en svensk bollgrupp på Gymnaestradan i Basel. 1987 tilldelades hon kulturstipendium. På 1990-talet spelade hon med Västerfärnebo dragspelsklubb och reste till USA för vikingafest i Texas, musiken bar henne bokstavligen över hav.

Lika stark som scenlusten var rörelsens glädje. Stina cyklade året runt, vinterbadade, styrketränade och höll sig i arbete långt upp i åren. Hon målade, gick målarkurser och ledde uppskattade cirklar i konst- och musikhistoria.

Privatlivet rymde både prövningar och långvarig kärlek. Hon blev änka 1985 och fann senare en ny livskamrat. Allra största stoltheten var barn och barnbarn och de otaliga elever som genom musiken fick mod, röst och gemenskap.

Stina Järvå levde som hon lärde, musiken skulle inte förklara världen, den skulle förändra den. Vi minns henne för hennes spelglädje, hennes envisa tro på varje människas förmåga och hennes varma, raka sätt att få en hel sal att ”gungas av rytmer och glädje”. Hennes toner klingar vidare i alla som fick spela, sjunga, dansa och våga – tillsammans med henne.

Håkan Järvå