När Borlänge Tidnings liberala ledarsida härförleden beslöt sig för att attackera Northvolt – som gick i konkurs i mars i fjol – kom det starkaste kortet först.

Harald Mix, riskkapitalisten bakom den floppade batterisatsningen, är från Borlänge. Och få saker tycks reta ledarskribenterna på Borganäsvägen lika mycket som just Borlänge och människorna därifrån.

Så kan det vara, men Borlängebornas verkliga brott är kanske bara att de – trots alla vassa texter i BT! – fortsätter att rösta så att Socialdemokraterna styr kommunen.

Och visst, texten om Northvolt handlar ju egentligen om sossarna.

För BT blir konkursen i Skellefteå och batterifabriken i Kvarnsveden som aldrig blev av beviset för att arbetarrörelsen är dummerjönsar som tror att politiken kan trolla fram nya industrijobb med statliga miljarder.

Och enligt tidningen borde vi nu alla inse att en klok industripolitik inte ”utser vinnare på förhand” och att företagen måste klara ”marknadens ekonomiska prövning”.

Det kan ju låta sympatiskt. Problemet är bara att marknaden inte är någon opolitisk arena som staten ibland klampar in på.

Staten har ju byggt marknaden. Bolagsregler, kreditsystem, energiförsörjning, infrastruktur och handelspolitik bestämmer villkoren för den fria konkurrens som sedan kallas marknad.

När ett svenskt företag möter en utländsk konkurrent möter det också årtionden av andra staters investeringar i energi, forskning, utbildning, infrastruktur och industriell kapacitet. Sverige kan förstås avstå från sådana satsningar.

Men det betyder inte att vi tackar nej till politisk inblandning i ekonomin. Det betyder bara att vi överlåter åt andra staters politik att avgöra var investeringarna och produktionen hamnar.

För Harald Mix är det naturligtvis sant. Han är kapitalist. Hans pengar måste förr eller senare ge avkastning. Om de kan växa snabbare någon annanstans finns inget ekonomiskt skäl för honom att hålla fast vid svensk industriproduktion.

Men staten är ingen kapitalist.

Staten måste förhålla sig till sådant som kapitalet kan lämna efter sig: arbetslöshet, förlorad kompetens, uteblivna investeringar och ett växande beroende av att andra länder producerar det vi själva behöver.

Låt oss ta ett exempel från något det finns gott om i Borlänge: tågräls.

Staten bygger inte järnväg bara för att själva spåret ska ge vinst. Man bygger för att människor ska komma snabbare till jobbet, för att företag ska kunna frakta varor billigare och för att nya investeringar ska bli möjliga längs sträckan.

En stor del av värdet uppstår någon annanstans än i verksamhetens egen resultaträkning.

Samma sak gäller industrin. Ny produktion bygger kunskap, yrkesskicklighet, leverantörer och tekniska miljöer vars värde inte behöver synas i det enskilda företagets vinst.

Det är därför vi har industripolitik.

Inte för att politiker är bättre än företagare på att driva företag, utan för att företaget och staten har olika uppgifter och olika tidshorisonter.

Nå, det betyder inte att Northvolt var ett lyckat projekt. Tvärtom. Men problemet var inte att staten försökte bygga industri. Regeringen Löfven knöt en alltför stor del av sina industriella förhoppningar till att just Northvolt skulle lyckas.

Om vi ska lära oss något av kollapsen är det att staten inte bara kan betala och hoppas på det bästa. Om det offentliga tar en stor del av risken måste staten också kräva något tillbaka – genom ägande, inflytande, återbetalning eller del i vinsten.

Men Northvolt visar också varför industripolitik inte kan bedömas efter hur det går för ett enda bolag. Ett företag kan gå under utan att själva industrisatsningen behöver vara förgäves. Om samhällets produktionsförmåga har blivit större, om kunskapen finns kvar, om människor kan tekniken och om det faktiskt går att fortsätta producera även när ägare och företag byts ut… då behöver satsningen inte ha varit förgäves.

Det – att se till att Sverige har den produktionsförmåga vi kommer att behöva också om tio eller 20 år – är vad industripolitik handlar om.

Borlänge Tidning vill i stället överlåta den saken åt ”marknadens ekonomiska prövning”.

Det är också ett politiskt val. Bara ett där någon annan får bestämma vilken industri Sverige ska ha.

Daniel Swedin är politisk redaktör för Arbetet och krönikör i Dala-Demokraten.