De senaste åren har digitalisering och i synnerhet AI framhållits som lösningen på nästan varenda samhällsproblem. Varje företag, organisation och myndighet har satt en ära i att försöka ligga i framkant när det gäller AI, anamma nya arbetssätt som inkluderar AI-lösningar och få sin personal att omfamna den nya tekniken. Det har på många sätt varit nödvändigt och det finns helt klart många situationer där datorer och AI kan göra stor skillnad, spara både tid och pengar och dessutom möjliggör för människor att fokusera på sådant som bara människor kan göra.

Men något är på väg att förändras. I allt högre grad har på senare tid de negativa sidorna av AI-samhället börjat uppmärksammas. Sådant som länge sopats under mattan av ängsliga politiker, företagsledare och tjänstemän som inte velat framstå som negativa bakåtsträvare. Nästan var än man vänder sig höjs nu röster som pekar ut ett flertal risker med att låta teknik och digital intelligens ta över allt för mycket och de konsekvenser det innebär att människor inte längre själva förväntas utveckla sina tankar och hitta vägar framåt, utan istället litar nästan helt och hållet på datorerna.

På andra sidan Atlanten gör det klassiska skrivhäftet comeback i klassrum och föreläsningssalar. Allt fler skolor och universitet går tillbaka till analoga miljöer med förhör utan datorer och krav på att elever och studenter antecknar för hand. Prestigefyllda lärosäten som Yale rekommenderar till exempel numera skärmfria klassrum som norm, efter att en rapport konstaterat att “användningen av AI på campus undergräver förväntningarna på fokuserat och disciplinerat tänkande, vilka länge har varit kännetecknande för en gedigen utbildning” (DN 18/7).

Att lyfta bort skärmar, och framförallt AI, från studiemiljöerna tvingar unga att utveckla sitt eget tänkande och gör också att de blir bättre på att skriva och resonera, och i förlängningen mindre i riskzonen för att rationaliseras bort när de kommer ut på arbetsmarknaden.

Men inte bara språk- och samhällsstudier påverkas negativt av AI-vurmen. Nyligen uppmärksammade också en internationell grupp matematiker att utvecklingen av artificiell intelligens hotar forskningsfältets framtid (DN 11/6). En av dessa, Martin Trapp, forskare i maskininlärning i AI-programmet WASP, vid Kungliga tekniska högskolan, KTH, i Stockholm, påpekar bland annat att “språkmodeller och AI-agenter kan snabba upp delar av forskningsprocessen. Men de medför också lätt att man tappar kontrollen, och att man får fram triviala, ointressanta eller felaktiga resultat”.

Det finns med andra ord all anledning att i högre grad förhålla sig skeptisk till AI-utvecklingen och till att låta olika AI-modeller klampa in i varje del av våra liv. När så sker bör det vara genomtänkt och riskanalyserat och den eller de individer som är ansvariga måste alltid ha tillräckliga kunskaper för att kunna sålla i, och ifrågasätta, de resultat som tekniken producerar.

Särskilt viktigt och önskvärt vore att svenska lärosäten i högre grad går samma väg som Yale och andra tunga universitet och börjar kräva att studenterna gör en större del av såväl tankearbetet som skrivandet på egen hand. Annars riskerar vi att kommande generationer förlorar både förmågan till kritiskt tänkande och kreativitet.

Om du redan är prenumerant: logga in!

Logga in