Rosenbacken är ett vård- och omsorgsboende i Själevad som består av 90 lägenheter. Det vill säga, att det finns 90 äldre människor bosatta i huset.

På det flera hundra kvadratmeter stora boendet finns massor att göra: sitta framför tv:n, läsa dagstidningen och samtala med varandra i avdelningens gemensamma matsal.

Men nu under sommaren har det blivit extra mysigt att få sitta ute på balkongen eller ta en promenad bland de fina planteringar som finns placerade runt gångstråken bredvid Rosenbacken.

En lång morgonpromenad när solen kryper sig upp på himlen, att sätta sig i skuggan på en av flera uteplatser, eller en kort ”efter-fikat-promenad” för att få lite frisk eftermiddagsluft.

Jag jobbar på Rosenbacken och ser och hör vad brukarna helst tycker om att göra under dagarna. Jag ser även en majoritet av äldre rullstolsbundna som inte har möjlighet att kunna tas ut på promenader längst stigarna runt huset, då hjulen guppar och fastnar i gruset.

Dessutom har en stor del av ordinariepersonalen gått på semester, vilket resulterar i en otillräcklig mängd tid, möjlighet och hjälp att kunna ta ut dessa personer. I stället hamnar de sittandes ute på balkonger. Men det är mysigt där också, om det inte vore för den instängda utsikten över Moälven.

Älven rinner vackert intill Rosenbacken, där flera båtar brukar köra. Man ser dem knappt, men ljudet av deras brummande motorer brukar fånga upp brukarnas uppmärksamhet. Det finns glipor och luckor mellan de tjockt växande träden längst vattnet där man kan se glimtar av båtarna. Men tittar man på andra sidan älven, finner man Friluftscentralen där träden är glesare satta mellan varandra och ger en mycket bättre utsikt över vattnet.

Häromdagen, satt jag bredvid en äldre rullstolsbunden gubbe ute på balkongen. Han nämnde hur orättvist det var att de på andra sidan kunde se alla båtar som färdades fram och tillbaka. För vad stoppar kommunen från att också hantera skötseln på vår sida?

Flera brukare började jobba i ung ålder; allt från skogsbruk till industri, fiske till byggarbete. Deras slitna kroppar kan inget annat nu än att sitta ner i en rullstol ute på en balkong. Men det de ser är en vägg av träd. Tänk att dessa personer har tillbringat hela sitt liv med att arbeta för att därefter få bo på ett fint omsorgsboende som Rosenbacken, men till sin besvikelse inte kan njuta av utsikten. Jag tror att de flesta kan tänka sig in i hur de måste känna sig; att spendera flera timmar framför samma mur av träd varje dag.

Då förstår ni nog också hur enormt exalterade de blir när de äntligen lyckas se de enstaka båtar som syns mellan trädens luckor.

Jag tror heller inte att de flesta Själevadsbor skulle klaga om majoriteten av träden som skymmer älven höggs ner. Jag ser motionärer, löpare, unga mammor med barnvagn, barn på cyklar och pensionärer varje dag längs stigen bredvid Moälven.

Jag skickar in detta utan att veta om det kommer göra skillnad, men förhoppningsvis har jag gett den äldre rullstolsbundna gubben en röst.

En anställd som vill äldre dess bästa